Kortfilm i fokus på Pixel

Nöje. Kortfilmerna står i fokus på lördag. Filmmakarna ska tävla om priset att få representera Skåne på Novemberfestivalen i Trollhättan. Men arrangörerna vill göra folk uppmärksamma på att det också blir en del intressanta diskussioner och musikalisk underhållning.

- Vi har till exempel bjudit hit Robert Lillhonga som regisserade Hata Göteborg. Han kommer att svara på publikens frågor och diskutera sin film. Dessutom blir det musikaliskt uppträdande av bland annat The Daily News i Rum Ett på Dunkers under dagen, säger Louise Leghammar, filmpedagog och arrangör från Film Helsingborg som delar ansvaret för festivalen med Film i Skåne.

Det görs egentligen inget urval av filmerna på festivalen. Alla som skickar in sitt bidrag får vara med i tävlingen.

- Det fina med den här festivalen är just att oetablerade filmare får en chans att visa upp sina kortfilmer på en stor duk, inför en stor publik och en kunnig jury, säger Louise Leghammar.

Juryn består den här gången av Emma Gray Munthe, Malin Andersson och Pia Zachrisson. Samtliga har en gedigen bakgrund i filmvärlden och ska utse vinnarna i fyra olika klasser.

När Louise Leghammar ger råd till unga filmare så försöker hon alltid betona vikten av att få fram essensen av sin kortfilm. Att våga korta ner och göra innehållet i filmen tydligt.

- Man kan ofta se att kortfilmer rör sig mer i närheten av de ämnen som publiken känner igen från sin egen verklighet, än vad exempelvis långfilmer gör. Det blir mer gripbart på något sätt. En historia, en kortfilm, säger Louise Leghammar.

Årets Pixel-festival startar lördag 6 oktober kl 10 och varar till kl 20.

Daniel Frank

daniel.frank@hd.se

042-489 91 25

Daniel Frank

http://hd.se/noje/2007/10/04/kortfilm-i-fokus-paa-pixel/

Transportsektorn spår dystra tider

Arbetsgivarna inom transportsektorn flaggar nu för en ordentlig nedgång i sysselsättning under årets andra kvartal. Enligt Transportgruppens pressmeddelande handlar det om en minskning på 28 procent. Detta visar Manpowers Arbetsmarknadsbarometer.

Jag ringde och frågade 4 slumpvis utvalda åkerier i Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingborg. Samtliga bekräftade de dystra tongångarna i Transportgruppens pressmeddelande. Samtliga kommer ta till varsel för att möta krisen.

     - Vi har inget kvar att köra. Vi har precis varslat elva medarbetare, men det är nog sannolikt att fler kommer att få gå i framtiden, säger Bengt Mattson, vd för B. Mattsons Åkeri i Göteborg.

    Matts Berg, mångårig näringsidkare inom transportbranschen, menar att den viktigaste åtgärden transportsektorn måste ta till för att möta krisen är att förnya och bredda sig själv:

    - Naturligtvis behöver man se över var man kan kapa kostnader och göra andra ekonomiska åtgärder. Men samtidigt måste man ta till reella åtgärder också. Bredda kundkretsen. Göra transportfordonen flexiblare. Göra chaufförerna flexiblare också, de måste veta hur man fraktar mat likväl som metaller.

På Transportarbetarnas fackförbund rapporterar man att under december, januari och februari har 885 transportarbetare varslats. Under kommande kvartal lär siffran alltså öka om man får tro arbetsgivarnas egna prognoser.

Gert Christensen på Transportarbetarförbundet hävdar att pratet om flexibilitet visserligen är befogat men att det verkliga problemet handlar om lönedumpning:

    - Det vi ser är att arbetstagare från Baltländerna och Polen strömmar hit och blir utnyttjade i den fria rörlighetens namn. Arbetstillfällena minskar då liksom körningarna. Det blir då en omöjlig sak att göra de här tekniska och logistiska förändringarna, eftersom de kostar.

Resonemanget som Gert Christensen för känns igen från det numera världskända Waxholmsmålet. I den utredningen som nu ligger på regeringens bord och förbereds för behandling i riksdagen föreslås bland annat nya bestämmelser som underlättar gemensamma kollektivavtal mellan svenska och utländska fackförbund.

Regeringen ska nu ta ställning till SOU:s förslag innan den skickas vidare för behandling i riksdagen.

På frågan om vilka åtgärder man kan tänka sig att göra för att möta krisen svarar Gert Christensen på Transportarbetareförbundet att man bara kan se till sina medlemmars bästa ur ett traditionellt fackligt perspektiv:

    - Vi får se vad som händer, men några överenskommelser om lönesänkningar typ den vi sett från IF Metall är helt uteslutet. Det är Transportarbetarförbundets officiella ståndpunkt. Vi anser inte att sådana åtgärder är sättet att möta dystra tider.

Hellre ett välbetalt jobb än en

begravningskista

Lettlands ekonomiska och politiska

tillstånd är kritiskt.

Landets bönder marscherade den tredje februari 2009 mot ministerhuset

i huvudstaden Riga.

Daniel Frank var med när traktorerna täppte igen Rigas huvudinfart,

med i bilen när böndernas talesman Janis Locmelis gav sin syn på böndernas situation och med när en begravningskista

öppnades framför ministerhusets portar.

Juris Kaza, 59 arbetar på det lettiska medieföretaget

LETA. På sitt kontor berättar

han för mig om sin syn på Lettlands tillstånd. Om korruptionens grepp om landet.

Om politikernas tveksamma kopplingar

till olika aktörer i näringslivet. Ingen framtidstro:

- Det finns ingen anledning att tro på en förändring. Varken i det långa eller korta loppet säger Juris.

- Nu kanske jag tog i lite väl mycket men, säg så här; Så länge de bästa eleverna på landets högskolor många gånger hellre tar ett välbetalt jobb på Ericsson eller något liknande, än ens befattar sig med politik så ser jag inte hur det här ska vända.

Efter en kvick rundtur på LETA skriker en av redaktörerna något och Juris tittar in hos honom. Något är på gång. De pratar en stund sedan kommer han ut och säger:

- Tydligen kommer bönderna med sina traktorer och en begravningskista

 ute vid Rigas huvudinfart.

Juris samlar snabbt ihop sina saker på bordet. Nycklar, plånbok och en videokamera.

- Kom, följ med. Det är en bit dit, men vi tar spårvagnen.

Klockan är 13.30 Det är kallt i Riga idag. 15 minusgrader. Vi går i rask takt den frusna kilometern till spårvagnsstationen längs en risig bakgata där varuleverantörerna backar in sina packade skåpbilar till de restauranger som fortfarande är verksamma.

Femton minuter på spårvagnen längs Brivibas iela. Tvärs igenom centrum och de yttre delarna av Riga där grönområdena börjar bli synliga:

- Här inne går min son i skola. En bra skola. Mycket språk och historia. Lärarna verkar vettiga … Nu börjar vi närma oss. Ser du där borta?

Juris lutar sig framåt för att se genom förarens ruta. 100 meter bort syns polisbilarnas sirener och en trafikstockning. De blomprydda traktorerna, som det är svårt att se hur många de är, har blockerat en av Rigas största infarter. Väl ute ur spårvagnen så fyller ett öronbedövande oljud hela området.

Alla tutar i sina bilar, traktorer, bussar och lastbilar.

Tror du vi kan lifta med en traktor?

När Lettland gick med i EU så var folket hungrigt på status.

Efter många års sneglande på de europeiska grannarna i väst så fick man nu äntligen chansen att höja sin levnadsstandard.

Bankerna, främst svenska Swedbank och SEB, tävlade med varandra vem som kunde ge billigast och störst lån. Nu har man svårt att betala tillbaka.

- Av allt att döma så har regeringen nyss lovat en summa pengar till bondeförbundet.

Men grejen är att ingen litar på regeringen.

De här människorna är bara en månad från att gå bankrutt, säger Juris.

På uppdrag av Världsbanken så gjorde ekonomiprofessorn James H. Anderson 1998 en undersökning angående korruptionen

i Lettland. Anderson skrev bland annat att ett antal små konglomerat nästan helt äger den ekonomiska makten i landet. Att affärer och politik blivit alldeles för sammanflätade. Ingen insyn. Näringslivet verkar inom politiken och tvärtom.

Om man får tro Juris Kaza och folk i allmänhet så har väldigt lite hänt sedan James H. Andersons undersökning.

Kylan är grym.

Fler traktorer rullar in, stannas av vägpolisen och blockaden blir tjockare. Nu handlar det om ett femtiotal traktorer, och någon berättar att det ser likadant ut vid ytterligare två av Rigas infarter.

Bak på en skitig pickup finns ett plakat där 1991 står målat på vit bakgrund, och 2009 på svart bakgrund.

- Arton år av Lettisk självständighet och arton års misskötsel av det Lettiska jordbruket, förklarar Juris.

- Just nu så förhandlar de med chefen för vägpolisen om att få köra med sina traktorer till ministerhuset. Åh! Där är kistan. Ser du?

Ställ inga ultimatum!

Juris har lokaliserat chefen från vägpolisen som nu ska komma med ett besked om bönderna ska släppas fram eller inte. En klunga av folk. Kamerorna rullar och polischefen börjar prata. Ett kort uttalande.

Någon skriker något argsint. Därpå börjar alla kringstående skandera:

- Ge oss ett namn! Ge oss ett namn! Ge oss ett namn…”

Polischefen tar allt med väldig ro.

Juris menar att det inte kommer dröja länge förrän bönderna tappar tålamodet:

- Polisen tänker inte släppa fram dem och de vill veta namnet på personen som tagit beslutet att stoppa traktorerna.

- Polischefen sade dessutom att bönderna

gör bäst i att inte ställa några ultimatum. De vet inte hur man förhandlar.

Och mycket riktigt så tappar en talesman för bönderna tålamodet, tränger sig fram genom massan ända fram tills dess att han står ansikte mot ansikte med polischefen och ryter:

- Öppna vägen! Annars kommer vi kalla på varenda jävla traktor i landet!

Jubel.

Polischefen får ett telefonsamtal och går därifrån.

- Det där VAR ett ultimatum” viskar Juris.

Folkmassan löses upp och den stämning som trots allt var positiv för en minut sedan löses också upp.

- De skulle bara släppt fram dem. Nu kommer de blockera hela skiten istället. Bönderna kommer att stänga Riga, säger Juris.

Klockan är 16.00 och en tids stiltje följer. En av Juris journalistkollegor blir upphetsad och säger någonting till honom. Han berättar:

- Böndernas talesmän beslutar att parkera

alla traktorer vid bron och, i personbilar, köra med begravningskistan till ministerhuset.

Polisen har inget att säga om det.

Tjugo minuter senare är alla traktorer parkerade och Juris börjar leta efter skjuts.

Femtio meter ifrån oss, borta vid parkeringen står talesmannen, Janis Locmelis, fortfarande med uppknäppt jacka, stressad, högljudd och vilt gestikulerande, och kastar in sina saker, en megafon, handskar och mössa, i sin bil. Juris närmar sig honom långsamt och med hövlig ton. Juris pekar hitåt och det enda som kan urskiljas av konversationen låter som ”zurnālisti” (journalist).

Locmelis nickar en gång och Juris fortsätter att prata med honom medan han gestikulerar ”hoppa in” med handen.

- Har du några frågor så försöker jag översätta, säger Juris.

Dörren smälls igen, Locmelis fru kör bilen och nu bär det av.

I ledarbilen

Locmelis basiga röst stiger i volym medan samtalet pågår i bilen. Juris översätter så gott det går och så mycket han hinner.

Locmelis berättar om sin familjs bondgård, Mazdzervites, ute i Valmiera-distriktet i norra Lettland. De äger 200 djur, sammanlagt 90 mjölkkor.

Han berättar om böndernas situation som kan liknas vid ett paniktillstånd. I Lettland är priset på mjölk snäppet dyrare än i Sverige men ersättningen till bönderna är mycket låg. 17 santims per liter, närmare bestämt 2.36 kronor.

Lånen, som togs på uppmaning av regeringen, har bönderna nu svårt att betala:

- Analytikerna som jobbade för oss då är lika inkompetenta som regeringen, säger Locmelis.

Bankerna vägrar skjuta på återbetalningen av lånen om den Lettiska regeringen inte ger garantier. Där, i det stilleståndet, befinner sig de lettiska bönderna nu.

- Gentlemannen här säger att de inte vill, och aldrig velat ha något bråk. De ville bara bli framsläppta, leverera kistan och bli hörda av regeringen, säger Juris.

Jordbruksminister Martin Roze öppnade för ett stödpaket på 360 miljoner kronor till mjölkbönderna men Locmelis menar att det som vanligt handlar om tomt prat:

- Premiärminister Godmanis sade till mig i förra veckan att ni kan komma med hundra traktorer, vi kommer inte ha några pengar till er ändå.

Vi närmar oss ministerhuset.

Vad finns i begravningskistan?

Ett tiotal människor hjälps åt att lossa begravningskistan från pickupen.

De lyfter upp den på sina axlar och ett begravningståg formas. Hundratals människor går i följet. Det är tyst där de går på baksidan av ministerhuset. En man som går bakom kistan tar fram en trumpet och spelar en sorgesång.

Poliserna står bredbenta framför porttrapporna och väntar. På ett ögonblick samlas fotograferna och journalisterna uppe på trapporna för att få bästa plats. Locmelis tar täten de sista tio metrarna och visar bärarna var de ska ställa ner kistan, och snart blir folkhopen ogenomträngbar.

Locmelis tar fram sin megafon, riktar den mot portarna över huvudet på poliserna och skriker ”Kom ut! Kom ut! Kom ut!” och snart skriker de andra samma sak.

- Det är jordbruksminister Martin Roze de vill tala med, berättar Juris. Fast de hade nöjt sig med premiärminister Godmanis också.

Sakta lossas locket till kistan. Locmelis och de andra flyttar på sig och kamerorna börjar smattra.

I kistan ligger tre avhuggna och skinnade kohuvuden.

Klockan är 17.00

- Det är knappast troligt att någon av ministrarna kommer ut. Bara så du vet, säger Juris och ler.

- Det här kommer nog att pågå rätt länge, till ikväll någon gång. Jag ska tillbaka till kontoret nu, säger han och försvinner iväg mot närmaste spårvagnsstation.

Kylan gör sig påmind. Nedanför trapporna råder ett lugn där fotograferna släpps fram av demonstranterna i tur och ordning, för att ta en bra bild på den öppna kistan.

Kohuvuden.

Såklart.

Av Daniel Frank

(Regeringen offentliggjorde senare på kvällen ett stödpaket till bönderna på 406 miljoner kronor. Detta strax efter jordbruksminister Martin Roze meddelat sin avgång.)

Ekonomiprofessorn James H. Andersons

undersökning om korruption i Lettland:

http://www.ltn.lv/~delna1/english/corruption_in_latvia/cil.htm

Att aldrig kompromissa

”Do it yourself” är mantrat som Fredrik Holmgren bär med sig från sin tid som punkare. Som ensam ansvarig för det svenska skivbolaget Startracks aktiveras ofta hans rebelliska förflutna. Etablissemanget, punkens antites, tränger sig ständigt på. Men också en fyrtio år gammal punkare kompromissar.

Fredrik Holmgren står längst bort i en modernt inredd kontorsvåning i södra Stockholm och pratar i sin mobiltelefon. Klädd i blåjeans och en svart tröja med kapuschong rufsar han till sitt mörka hår och himlar med ögonen. Han försöker så behärskat och tystlåtet som möjligt vädra sin besvikelse. Något har inte gått rätt till och han är arg, men i och med att Fredrik hyr ett kontorsrum här hos Luger, ett bokningsbolag för artister, så får han snällt lägga band på sig själv.

      Fredrik känns lite grand som en främmande fågel här. Inför vårt möte har det sagts att hans bakgrund som punkare fortfarande gör sig påmind i hans personlighet. Den framträder när man umgås eller gör affärer med honom. Ett sorts otyglat rättspatos som kan piskas upp vid tuffa förhandlingar, som han dessutom sägs uppskatta. Men här, i Lugers fridfulla kontorsvåning, sitter Fredrik på dagarna och sköter sitt bolag Startracks.

       - Några av mina artister bokas av Luger så… Jag har aldrig varit någon bråkstake på det sättet, men punkattityden finns där. Jag säger vad jag tycker och jag hittar för det mesta en väg att nå dit jag vill utan ge avkall på den jag är.

       Fredrik Holmgrens ingång till musikbranschen är en sällsam historia i sig. Han växte upp i ett av Älvsjös lugna villaområden och det fanns egentligen ingenting som hade med musik att göra där ute, ingen i familjen var intresserad av musik.

       - Punkmusiken tog över mitt liv i sjuttonårsåldern. Jag vet fan inte hur det gick till men jag blev helt upptagen av den. Det fanns liksom ingenting annat några år efter det.

       Något år senare startade Fredrik ett punkfanzine, allt enligt ”Do it yourself”- mantrat . Tidningen blev kortvarig men musiken bet sig kvar.

Med ett leende på läpparna och en lite frånvarande, nostalgisk blick beskriver han hur han gick tillväga när han en tid senare gav ut sin första platta. Med ett skånskt punkband som slutade spela för många år sedan.

       - Jo, men det är klart man blir nostalgisk. Det gick dessutom jävligt bra, kan jag tillägga. Inte ekonomiskt, men det sket jag i, utan upplagemässigt. Du vet, i punkbranschen på den tiden så bytte man lådor av upplagor med andra punknästen i Sverige och i Europa. På det sättet spred man musiken.

       Idag har Fredrik Holmgren till största del lämnat punkmusiken bakom sig. Det handlar istället om melankolisk rockmusik. De mest namnkunniga artisterna Fredrik förfogar över är Christian Kjellvander, Kristoffer Åström och Tiger Lou. Ett par av dessa har tagit sig in på de stora listorna. Christian Kjellvander, som spelar en slags lågmäld singer/songwriter musik, är hans bäst säljande artist med sammanlagt ca 55 000 sålda skivor.

Punken, menar Fredrik, är istället en del av honom och hans förhållningssätt gentemot branschen. Att inte lägga sig på rygg för någon. Att aldrig kompromissa när det gäller hans artisters konstnärliga frihet.

       Ett av punkens främsta kännetecken var ambitionen att revoltera mot etablissemanget.

De senaste åren har Fredrik Holmgren i viss mån samarbetat med Bonniers, det svenska medieimperiet som är en koloss inom media men också på kulturområdet. Ett samarbete som han inser att det inte riktigt rimmar med hans bakgrund:

       - Nä jag vet, det ju är sant… (lång paus)

       - Det är väl helt enkelt så att man blir äldre och vill hitta andra vägar än att sitta på samma ställe och dunka huvudet i väggen. Branschen sätter en på moraliska och etiska prov. Så är det… Det är svårt att komma vidare om man är helt kompromisslös, nästan omöjligt. Men samtidigt ska jag poängtera att Bonniers endast sköter min distribution. De skulle aldrig få en chans att påverka vad jag gör eller vad mina artister gör. Men visst… vi samarbetar.

       Fredrik Holmgren blir tyst och lutar sig bakåt i sin röda fåtölj. Blicken fastnar på väggen medan han samlar kraft och tanke för att fortsätta sitt resonemang. Han hittar tråden igen och berättar att framtiden får utvisa vad de stora kolossernas påverkan på skivbranschen i Sverige kommer att innebära, men han tänker inte resignera till någon uppgivenhet:

       - Visst fan kan man bli bitter ibland men för en tid sedan så tackade jag nej till ett samarbete om utlandslansering med Universal. De köpte upp ett bolag som jag hade ett bra samarbete med. Det ska vara på jävligt starka grunder som jag tackar ja till ett sånt monster… Utlandslanseringen har jag skött själv förr och jag gör det gärna själv igen.

Inget är så avväpnande

Ensamhet.

I det senaste numret av tidningen Studentliv kan man läsa om studenter som lider av social isolering. I Folkhälsoinstitutets undersökningar så framgår det med all önskvärd tydlighet att ensamheten är närvarande i de flesta delarna av vårt samhälle.

Vad är det vi missar eller förbiser?

Jag själv är inte någon vidöppen person som lätt fäktar bort hämmande demoner. När jag för mer än ett år sedan lämnade mitt Helsingborg för att tillgodogöra mig min efterlängtade journalistutbildning i Stockholm så hamnade jag också i ett socialt vakuum, där jag hellre sade för lite än för mycket. Det finns stora problem med social isolering som bara kan lösas genom strukturella samhällsförändringar. Men det finns också tillfällen där vi som individer har möjlighet att minska klyftorna mellan varandra. Det vi ofta missar eller förbiser är chansen att säga som det är. Inget är så avväpnande som en människa som vågar visa sina brister och skavanker.

Låt mig förtydliga med ett exempel ur min vardag:

      Jag åkte för cirka ett år sedan med pendeltåget på väg till Södertörns högskola för att fortsätta arbetet med en hemsida jag gjorde tillsammans med tre nyblivna studiekamrater.

Jag satt slött försjunken mot fönstret, med solen i ansiktet och min mp3spelare i handen. Jag hade glömt att jag var rysligt förkyld. Så bra fick musiken mig att må.

Så stannar tåget vid Stockholm södra station. Jag väcks från mitt slummer och i ögonvrån ser jag mina kamrater stiga på och gå längre bak i tåget.

Mitt sköna tillstånd dunstar bort och jag blir med ens irriterad. Måste jag? Är jag oförskämd om jag sitter kvar här? Borde jag visa mer entusiasm?

Jag valde att stanna på min plats, sjunka ner i mitt säte och lyssna färdigt.

Efter tio minuter var musiken slut och ett skönt, hypnotiskt tillstånd dröjde sig kvar i mig.

Jag reste mig, traskade bakåt i tåget och fann mina kamrater femton meter bort.

      – Jaså titta vem som kommer?! Var har du suttit?

      – Femton meter längre fram, svarade jag.

      – Jaha... Men såg du oss inte när vi steg på?

Skulle jag ljuga en vit lögn och säga att jag inte visste att de fanns på tåget, eller bara säga som det var? Valet gled lätt och okomplicerat ur mig:

      – Jo, men jag var så uppslukad av en platta jag lyssnade på så jag valde att sitta kvar och lyssna.

      – Ahh... Ett bra val! Vilken platta var det?

      – Plant & Krauss "Raising sand".

      – Gott. Då ska jag kolla upp den. Slå dig ner!

Se där.

Hela scenariot kan tyckas trivialt men klyftan mellan en vit lögn och att säga som det är kändes vid tillfället enorm. När jag väl bestämt mig så skjutsade sanningen mig över klyftan, och jag möttes av förståelse och empati. En grund blev lagd för ett fritt och ohämmat meningsutbyte i vår lilla grupp. Nu har grunden blivit ett hus av vänskap, inspiration och glädje.

Det är på plats med ett citat av Aasmund Brynildsen:

”Bara de ensamma kan mötas.”

Daniel Frank

Musiker            

Journalistikstuderande

Neil Young i backspegeln

»I was lying in a burned out basement

with the full moon in my eyes

I was hoping for replacement

When the sun burst thru the sky

There was a band playing in my head

and I felt like getting high«

Neil Young sjunger så sprött som bara Neil Young kan att han låg i en källare någonstans, med fullmånen i ögonen och längtade efter att bli avlöst eller uppfylld.

Själv låg jag, vid 13 års ålder, på övervåningen i mitt rum på Raus Plantering i Helsingborg och fick min första Neil Young-upplevelse till de här raderna. Kassettbandet som min storebror spelat in åt mig var hans urval av Neil Youngs bästa låtar.

Jag vågar nog påstå att just den där första gången med Neil Young är det enskilda tillfället som spelat störst roll i min relation till musik överhuvudtaget.

Den lyssningen blev mitt inträde till musikkonstens värld, men den blev också en bidragande orsak till att min familj stöttade mig i mina ambitioner att något år senare försöka lära mig att spela gitarr och att sjunga. Det här att en sådan ung pojke fattade tycke för en sådan ”tung” artist som Neil Young sågs av min familj som ett tecken på att det här borde man till varje pris stötta.

På så vis blev 13-åringen för första gången bekant med den vuxna världen. Mamma gick med på att köpa en gitarr åt mig mot att jag på olika sätt tog ansvar och visade mig värdig de uppoffringar som gjordes. Vi hade det inte speciellt väl förspänt men ändå tycks det mig, när jag tänker tillbaka, att väldigt lite fattades mig. Jag hade min gitarr och Neil Youngs låtar i fingrarna. Ett exotiskt personlighetsdrag som bidrog till att jag problemfritt accepterades av de övriga under de ömtåliga åren i högstadiet på Norrehedskolan i Helsingborg. Den lugna, gitarrspelande kufen blev mitt epitet och i den rollen trivdes jag.

Låten, som heter After the Goldrush, har ett slags sagoskimmer över sig. Den innehåller flera ingredienser som bör tilltala barn. Melodin har en del gemensamt med gamla svenska, melankoliska skillingtryck. Texten blir till ett sorts fragmentariskt bildkollage med flygande rymdskepp, fanfarer, drömmar och riddarrustningar som genom Neil Youngs gråtmilda sätt att sjunga och det sparsmakade pianoarrangemanget varsamt knyts ihop och blir till en skimrande vaggvisa. Idag, tjugofem år senare, icke-tolkar jag fortfarande texten på det här sättet. Jag vill inte veta vad artisten egentligen ville säga. Den här låten vill jag helt och hållet ha som soundtrack till min barndom och min familj.

Min bakgrund som musiker från Helsingborg och de konstellationer jag medverkat i (det vill säga BEN, Christian Kjellvander & Lazy Grace Frontier och Rusty Flores) var eller är alla nära sammanbundna med Neil Young. Med BEN, någonstans kring 1999, så tog vi också beslutet att göra en rätt så annorlunda tolkning av After the Goldrush och inkluderade låten på vår första platta.

Idag, snart tio år senare, så anser jag själv att den låten är det mest spännande spåret på den plattan. Detta har kanske mer att göra med låtens kvalitet än med vår tolkning. Det kan också ha att göra med min personliga relation till låten, men förmodligen handlar det om en kombination av dessa.

Det lustiga är att jag aldrig ägt en platta med Neil Young och jag har heller aldrig sett honom live.

Det kan ju tyckas märkligt att en kolumnist som ämnar skriva en sorts hyllningstext varken äger någon skiva med artisten eller upplevt honom live?

Nu är det så enkelt att jag i min ungdom, utan tillåtelse, spelade in alla min storebrors mycket omhuldade Neil Young-skivor på kassett och de här banden råplöjde jag sedan igenom under mina tonår. Kassetterna ligger nu varsamt förpackade i dubbla plastpåsar under min säng i min lilla studentlägenhet här uppe i huvudstaden. Där stannar de tills dess att jag får min kassettspelare tillbaka från reparatören som försvann för tre år sedan…

Jag har missat ett par av Neil Youngs senare plattor men de allra flesta har jag haft nöjet att lyssna på i min mp3spelare.

När det gäller att uppleva honom live så kan jag bara hänvisa till oturen och min tunna plånbok. Antingen har jag varit iväg och spelat själv eller så har sedlarna i min börs varit av alltför blygsam valör. Jag råkade se en dokumentär igår om och med den slovakiske filosofen Slavoj Zizek som, då han slutligen hittade sin sedan länge eftersökta favoritfilm i en dvd-shop, glatt utbrast:

”… Och titta! Priset går dessutom väl ihop med min anala karaktär!”

Jag är den förste att erkänna jag ibland också fungerar på det här sättet.

När man dryftar Neil Young och försöker ringa in vad det är som gör honom så unik i dagens och gårdagens musik så brukar det vara några saker som återkommer. I replokalen brukar man tala om ”Neil Young-kompet” när man eftersträvar samma typ av ”sväng” som i Out on a weekend eller Southern Man. Trummorna går långsamt men bestämt: Boom-Boom-tick… Boom-Boom-tick… Boom-Boom-tick…

Ingen artist och inget band kommer någonsin att kunna använda den här grundrytmen i sin låt utan att de flesta lyssnarna skulle anmärka: ”Det där känner jag igen…”. Kompet ”ägs” av Neil Young liksom kyckling med gröncurry och ris ”ägs” av det thailändska köket.

En annan sak är att vi faktiskt pratar om en man som släppt plattor sedan mitten av 60-talet, och lyckats återuppfinna sig själv. Gång på gång, på gång. Till skillnad från Bob Dylan så har det inte rört sig lika mycket om skiftningar i artistens lyrik men desto mer om skiftningar i det musikaliska uttrycket. Det är egentligen rätt så anmärkningsvärt att mannen å ena sidan starkt influerat hela altcountrysällskapet som blivit så populärt med bland annat Wilco och Ryan Adams i spetsen, och å andra sidan influerat tunga namn på väldigt annorlunda musikaliska fält, exempelvis Sonic Youth, the Pixies eller Guns N’ Roses och Nirvana.

Om man istället vill hitta likheter med Dylan så finns den där gemensamma egenskapen att ”bara lämna skorna kvar”. Strax innan kritiker och lyssnare förstått varthän de velat med sin musik så har man gett sig iväg på nästa upptäcktsfärd.

På senare år har båda dessa herrar lugnat sig lite men man lurar sig själv om man tror att någon av dem idag inbjuder till kravlös lyssning.

Så här kan man hålla på i det oändliga. Att försöka peka på faktorerna som gör att Neil Young är så ”tung” som han är. För egen del så nöjer jag mig med att konstatera att jag njuter exakt lika mycket av hans musik nu som jag gjorde när jag var 13 år gammal. Jag respekterar honom minst lika mycket nu som jag gjorde när jag var 25 år gammal. Och jag önskar ännu mer nu, vid 37 års ålder, än vad jag någonsin gjort att jag får se honom live. ”We've been through some things together. With trunks of memories still to come…” (Long May You Run, 1976)

Daniel Frank

Musiker            

Journalistikstuderande